25 is the new 21

Woop woop! Första dagen på vecka två är avklarad. Var dessutom så otroligt skönt, varmt och fint väder ikväll så jag tog en liten promenix i New Jersey direkt när jag kom hem. Himla mysigt. 

     I Sverige har det redan varit min födelsedag i två timmar, här börjar den först om fyra. Men att fylla år en tisdag är ju inte direkt en partydag, även om man råkar vara i New York som är the city that never sleeps. Har man en praktikplats som man värderar högt så är det tyvärr ingen bra idé att utnyttja New York just imorgonkväll. Men trust me, i helgen då ska det utnyttjas till fullo. 

 

För ett år sedan såg jag min födelsedag som något enormt ångestframkallande eftersom det skulle bli min första födelsedag på fem år som jag skulle vakna upp och vara helt ensam. I år känns det mer som en självklarhet, som något som har varit och är nyttigt för mig. Det senaste året har varit en känslosam bergochdalbana på så många olika sätt. Men det har varit bra på många olika sätt med. Jag har lärt känna mig själv. Hittat tillbaka till mitt riktiga jag. Fått ett ordentligt grepp om vem jag vill vara och försökt vara den personen med. Det har inte varit lätt och många gånger har jag inte mått alls särskilt bra. Men jag har tagit mig igenom det. 

     I min andra blogg skrev jag idag, för ett år sedan om hur gråten kommer mitt i skratten. Jag minns så väl hur jag kände när jag skrev det inlägget. Hur jag var tom och ensam på samma gång som jag var överfylld av värme från vänner och familj. Hur jag verkligen på riktigt både skrattade och grät på samma gång och att det var så otroligt fint men gjorde så förbaskat ont också. Jag skrev att jag gick från ultraont till skratt på två sekunder. Undrade över om det är dagens media som gör att ingen någonsin kan vara nöjd. Mirakel, omöjligt och illusion. Jag skrev att jag inte kunde andas. Men så kunde jag helt plötsligt andas lättare än jag gjort på flera år. 

     Om några timmar fyller jag 25 och det enda jag kan tänka på är herregud vad mycket fint mitt 24:e år har gett mig. Herregud vad mycket underbara människor jag har i min omgivning som räddat mig från att gå under. Och herregud vad jag ser fram emot mitt 25:e år med allihop. 

.

.

.

Woop woop! The first day of week two is over. The weather was so awesome today, I went for a long walk in New Jersey as soon as I got home after work. So nice. 

      In Sweden, it's been my birthday for two hours, and here it starts in about four. But since it's a Tuesday, it's not really a party day even though I live in the city that never sleeps. This weekend, I will celebrate though. 

 

A year ago I looked at my birthday like something filled with anxiety because it was going to be my first birthday in a very long time that I would wake up and be completely alone. This year, it feels more like something that is a given, like something that has been and is nourishing for me. The last year has been an emotional rollercoaster in so many ways. But it has been good in so many ways, too. I've gotten to know myself. Found the real me again. And I have gotten a good grip on who I want to be and tried really hard to be that person as well. I can't say it has been easy along the road, and a lot of days I've felt so exhausted I couldn't even leave my bed. But I pulled myself through it. 

     In my other blog one year ago from today, I wrote about how I cried in the middle of laughter. I remember so well how I felt while writing that. How I felt empty and alone at the same time as I felt congested with warmth and love from family and friends. How I for real laughed and cried at the same time and about how everything was beautiful but also hurt like hell. I wrote that I went from ultra pain to laughter in two seconds. I wondered about today's social media and how the addiction seems to make everyone unsatisfied with life because the grass always seems to be greener on the other side. Miracles, impossibilities, and illusion. I wrote that I couldn't breathe. But then, all of a sudden, I could breathe better than I had done for several years. 

     In a couple of hours, I turn 25, and the one thing running around in my brain is that my 24th year gave me so many beautiful things. And oh my god, I have so many lovely and incredible people in my life and surroundings who saved me from drowning. And I can't wait to spend my 25th year with all of you.

 

Får jag hoppa över artighetsfraser om vädret och istället hoppa rakt in i hur livet har förändrats?